Kommunisterna på Volvo mot otrygga anställningar

Bemanningsföretagens återkomst på den svenska arbetsmarknaden kom som ett humoristiskt reklamjippo. Havererade arbetsplatser kunde genom ett telefonsamtal bli effektiva med hjälp av Nisse på Manpower. Så såg reklamen ut när bemanningsföretagen skulle säljas in för att öppna en helt ny marknad.
Dock var huvudsyftet att skapa en flexiblare arbetarklass enligt EU:s krav på fri rörlighet.
För att förstå dagens problematik med bemanningsföretagen så behövs en historisk tillbakablick. Efter hård klasskamp under det tidiga 1900-talet så förbjöd riksdagen bemanningsföretag 1942.
Kampen mot bemanningsanställningar var en internationell rörelse som utmynnade i ILO:s, Internationella arbetarorganisationens, konvention mot bemanningsanställningar. Organisationen blev senare en del av FN. Förbudet föranleddes av ett förbud mot vinstdrivande arbetsförmedlingar 1933 som sedan utökades med ett förbud mot personaluthyrning.
Bemanningsformen avkriminaliserades först 1993 av regeringen Bildt, ett beslut som låg i linje med den allmänna höger-vridningen som inleddes under 80-talet med Svenska Arbetsgivarföreningen, nuvarande Svenskt Näringsliv, i spetsen.
Avkriminaliseringen var även en produkt av en långdragen juridisk strid där Stockholms stenografservice var drivande. Företaget heter idag Manpower vilket förklarar varför de var först ut i den tv-baserade propagandaoffensiven om Nisse.
Efter bemanningsföretagens återkomst på arbetsmarknaden ökade antalet anställda i bemanningsföretag markant. Från 1993 till 2012 har antalet anställda ökat till 61000 personer, vilket motsvarar fler än antalet elektriker på den svenska arbetsmarknaden.
I proportion till hela arbetsmarknaden är detta endast 1,3 procent men utövar samtidigt en press på löner och anställningsvillkor över hela arbetarkollektivet. Det är delvis ur det perspektivet som storkapitalet inom Svenskt Näringsliv drivit fram bemanningsföretagen. Det andra och mer kortsiktiga motivet har varit att få en flexibel arbetsstyrka som kan sättas in vid produktionstoppar och släppas vind för våg vid nedgångar.
Det är därför fackföreningsrörelsen och i synnerhet IF Metall har omhuldat bemanningsformen. Flexibiliteten går i linje med industriavtalets målsättning att hålla ner arbetskostnaderna för att stärka exportindustrins konkurrenskraft. Uppsåtet från parterna skiljer sig men följden blir att kapitalets avkastning ökar på arbetets bekostnad till priset av en ökad otrygghet för de bemanningsanställda.
Samtidigt som fackledningen försvarar bemanningsformen så finns ett stort missnöje bland medlemmarna. IF Metalls ordförande Anders Ferbe har i år tvingats erkänna att otrygga anställningsförhållanden pressar ner arbetarklassens ställning och arbetsmiljö.
Ferbe sammanfattar bemanningsanställningarnas konsekvenser enligt följande: ”Vem ställer krav på sin arbetsmiljö när det viktigaste är att få fortsatt anställning.”
Uttalandet visar vilka konsekvenser ökad makt för företagen får för arbetarklassen. Trots att konstaterandet är korrekt så blir det ett slag i luften eftersom fackföreningsrörelsen agerar sparsamt för att få bort bemanningsformen från arbetsmarknaden. Även IF Metalls avtalssekretare Veli-Pekka Säikkälä ser problematiken men ändå är slutsatsen att bemanningsformen är viktig för industrin.
På EU-nivå har ett bemanningsdirektiv antagits som påstås ge bemanningsanställda grundläggande rättigheter likt de fastanställda. Vid en första anblick kan direktivet tyckas var ett stärkande av arbetarnas rättigheter. Dock ger direktivet en lagstadgad rätt för storkapitalet att utnyttja arbetare genom bemanningsföretag.
Svenska riksdagen anser sig genom direktivet inte kunna agera mot bemanningsformen eftersom riksdagen då bryter mot EU-rätten.
Direktivet har arbetsköparorganisationen tagit fasta på. De har anmält svenska regeringen till Europeiska kommissionen (motsvarande EU:s regering) för att inte bemanningsdirektivet fullföljs inom den offentliga sektorn.
Ledningen inom fackföreningen och socialdemokratin har inte bara försvarat bemanningsformen i ord. Deras försvar av EU-medlemskapet har även garanterat bemanningsföretagens existens genom EU:s regelverk.
Trots de juridiska hindren finns en väg ut ur bemanningseländet. Genom opinionsarbete och kamp kan trycket bli så stort att storkapitalet tvingas att backa i frågan om bemanningsföretagen. Det lyckades 1942 och möjligheten finns även idag om Sveriges arbetare driver en kamp som innefattar hela klassen.
Kommunistiska Partiet har tagit initiativ i frågan. Över hela landet har partiets representanter motionerat till IF Metalls kongress för ett förbud av bemanningsföretagen.
Om diskussionen kring bemanning får fäste på landets arbetsplatser så växer även styrkan i kravet på ett förbud, vilket i sin förlängning flyttar fram kravet på rätten till trygga anställningar. Det är kommunisternas linje i bemanningsfrågan.
-----------------------------------------------
Motion till IF Metalls kongress 2014:
Förbjud bemanningsföretag!
Bildts högerregering på nittiotalet tillät bemanningsföretag på nytt. Fram till dess hade de varit förbjudna i vårt land sedan 1942.
Bemanningsföretagens intåg på den svenska arbetsmarknaden har inneburit att många fått otrygga anställningar. Företag har kunnat avskeda sin egen personal och återbesätta tjänsterna med bemanningsföretag. Rättigheter luckras upp. ”Vem ställer krav på sin arbetsmiljö när det viktigaste är att få fortsatt anställning”, som vår förbundsordförande frågade i ett pressmeddelande i januari 2013. Den som har en osäker anställning ställer inte heller krav på rättvisa löner eller arbetsvillkor i övrigt. Vågar kanske inte vara fackligt aktiv.
De bemanningsanställda blir ett B-lag på arbetsplatsen. Detta splittrar och försvårar samman-hållningen mot arbetsgivarna. Den fackliga organiseringen försvagas. Vi måste försvara principen att alla som behövs på en arbetsplats ska ha rätt till tillsvidareanställning på heltid på denna arbetsplats.
Vi yrkar därför
att IF Metall aktivt skall kräva att bemanningsföretagen åter förbjuds!
Om IF Metalls avdelning 36 inte ställer sig bakom motionen vill vi att den ändå sänds till kongressen för behandling.
Sven-Arne Persson, John Näsman
Medlemmar i grupp 32, Volvo verkstadsklubb, Göteborg