”Det är en jättesatsning och lägger man ihop den med förra årets är det historiskt. Så här stora satsningar har vi inte gjort på välfärden tidigare.”
Orden är Daniel Bernmars, det vänsterpartistiska kommunalrådet i Göteborg, och den historiska händelsen är den nya rödgrönrosa budgeten.
Vackra ord är det gott om i budgeten. Det ska satsat 300 miljoner på skolan, det ska satsas 100 miljoner på äldreomsorgen, det ska byggas billiga hyresrätter, Göteborg ska bli jämlikare och rättvisare.
Redan idag så satsas det alltså enligt Vänsterpartiet på skolan i Göteborg. Och om man läser den budget för 2015 som antogs i höstas så står det att skolan även i år får 300 miljoner extra. Men problemet är att verkligheten och de vackra orden inte hänger ihop.
De föräldrar som protesterar mot ned-skärningarna i Majorna-Linné har nog svårt att känna av de historiska vingslagen. Eller de 33 rektorerna i Askim-Frölunda-Högsbo som förra veckan slog larm om att de planerade nedskärningarna inom skolan innebär att skollagen inte kommer att kunna följas.
Lärarförbundet undrade i ett brev till stadsdelsnämnden i Majorna-Linné skrivet första april, om talet om satsningar är ett aprilskämt.
För samtidigt som nämnden beslutat att grundbemanningen i skolorna ska öka gör man sig i verkligheten av med personal. Och detta samtidigt som antalet elever kommer att öka kraftigt. De historiska vingslagen blir här ytterligare en piska på både elever och lärare.
Faktum är att det varje år talas om satsningar på skolan i budgeten. 2011 beskrev det dåvarande socialdemokratiska kommunalrådet Robert Hammarstrand det som en explosionsartad satsning på skola och förskola.
Situationen beskrevs träffande i en insändare i Göteborgs Posten, skriven av en förälder till en elev på Karl Johansskolan.
”Vänder vi oss till skolans rektor får vi svaret att detta är en oundviklig omorganisation med tanke på den budget som skolan fått från SDN. Vänder vi oss då till företrädare för SDN får vi svaret att de bara kan fördela de resurser som de får från kommunen och att de ger skolan så stor del som då är möjlig.
Vänder vi oss till kommunen får vi svaret att de satsar på skolan men att SDN sedan fördelar pengarna som de vill.”
Daniel Bernmar skrev förra veckan på twitter att ”Vi sparar inte på skolan. Men SDN kan göra det. Precis som vilken huvudman som helst, privat eller offentlig.”
Så chansen att den historiska satsningen för 2016 ska leda till bättre resultat än årets satsningar eller för den delen de explosionsartade satsningarna 2011, är tyvärr inget annat än rödgrönrosa dunster som de försöker slå i Göteborgarnas ögon.
För samtidigt som de rödgrönrosa sitter i kommunfullmäktige och satsar på skolan, sitter de rödgrönrosa i stadsdelsnämnderna och skär ner på skolorna.
När stadsdelsnämnderna infördes sas det att det var ett steg för att demokratisera beslutsfattandet och att beslutet skulle ske närmare människor. Då var Kommunistiska Partiet (eller KPML(r) som partiet hette då) det enda partiet i fullmäktige som röstade mot SDN.
För stadsdelsnämnderna handlar inte om mer demokrati, det handlar om mer byråkrati och att olika nivåer kan hänvisa till och skylla på varandra och på så sätt försöka smita från ansvar.
Förra våren stoppade föräldrarna i Majorna-Linné nedskärningarna och att ledningen försökte göra sig av med en obekväm rektor på Karl Johansskolan som envisades med att följa skollagen.
Nu har protesterna kommit igång i flera stadsdelar och försök görs för att samordna protesterna. Det är hoppfullt. För istället för att lita till rödgrönrosa vackra ord, är det enda som kan förändra politiken att människor tillsammans tar kamp och kräver en annan politik.
Jens Halldin
|
|
