I veckan meddelade kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Annelie Hulthén (S) att hon lämnar sin post vid årsskiftet. Beslutet har mognat fram, säger hon. Kritiken mot Annelie Hulthén har stundom varit hård och berättigad.
Hon är starkt förknippad med impopulära beslut som trängselskatten och den hårt kritiserade och i mångas ögon meningslösa tågtunneln Västlänken. Dessutom fick hon ärva mutskandalen 2010 och Göteborgsandans strukturer från sin föregångare Göran Johansson. Även om hon själv inte direkt utövar hans buffliga och självgoda maktfullkomlighet så vårdas fortfarande det ”goda samarbetet” genom förturen som näringslivets intressen alltid får av den politiska eliten.
Därför är det inte konstigt att Göteborgs-Postens Peter Hjörne uppmanar göteborgarna att sakna och vara tacksamma mot Annelie Hulthén.
”Trots motvind har hon stått för sina visioner och det hon tror på”, påstår Hjörne. Men de flesta göteborgare har verkligen ingen anledning att sörja hennes avgång och känna tacksamhetsskuld till Hulthén.
De visioner hon och hennes kollegor i kommunstyrelsen och fullmäktige drivs av är ett samfällt fjäsk för överklassen. Att rankas som en av de företagsvänligaste kommunerna och ha ett utbud av bostäder och jippon som lockar köpstarka över- och medelklassare är det viktigaste. Resultatet är en havererad bostadspolitik, otrygga jobb i kommunen, ständiga nedskärningar och brist på resurser för sånt som är viktigt för kommunens arbetar- och förortsbefolkning.
Annelie Hulthén kan nu, om hon själv vill, se fram mot ett liv som åtminstone ekonomiskt blir ganska problemfritt. Efter tretton år som kommunalråd har hon rätt till en ersättning på 49000 kronor per månad tills hon fyller 65. Det vill säga tio år framåt. Skulle hon drabbas av tristess har hon rätt att ta ett knäck som ger ytterligare 13000 per månad utan att någon avräkning sker. Så bekräftas återigen hur de politiska topparna ger sig själva förmåner som vi andra inte ens kan drömma om.
Tänk er till exempel en 55-årig undersköterska med 13 år i kommunens tjänst. Hon säger upp sig själv för att hon inte orkar med jobbet i hemtjänsten längre. Har hon inget nytt jobb belönas hon då med tre månaders karens utan ersättning från a-kassan. Därefter hade hon jagats av nitiska företrädare för ”arbetslinjen” på arbetsförmedlingen. Allt enligt politiska beslut i Sveriges riksdag. Det är skillnad på folk och fä.
Hulthén är ju inte unik. Tvärtom. Toppolitiker vet att sko sig. Den förra regeringens statsråd, som var starka motståndare till det som de kallade ”bidragslinjen”, har hittills kostat skattebetalarna 125 miljoner kronor i avgångsvederlag.
Det har av någon anledning blivit populärt att starta egna företag bland dessa politiker.
Göran Persson, vår förrförra statsminister, hittade nämligen ett kryphål i regelverket. Genom att stoppa in pengarna han tjänade extra i sitt eget företag kunde han tjäna storkovan och dessutom ta ut full statsrådspension och avgångslön. Så kunde han få så mycket som 100000 kronor per timme som konsult till lobbyföretaget JKL. Samtidigt fick han 121000 kronor i månaden från Riksdagen.
Nu kopieras Perssons trick av Fredrik Reinfeldt som trots miljon-inkomster i det egna bolaget tar ut 156000 kronor i månaden. Likadant gör Carl Bildt med flera. De ser det som en ”hjälp att komma igång”...
Ett ”starta eget-bidrag” kanske? I så fall med något annorlunda dimensioner än vad som är normalt för andra människor.
Dessa politiker som gärna pratar om allas lika värde visar att de trots allt ser sig själva som lite mer värda och inte ens skäms för sin roffarmentalitet. Tvi!
Ulf Nilsson
|
|
