Otrygga jobb leder enbart till ökade orättvisor

Visstidsanställningar och bemanningsjobb är vägen in på svensk arbetsmarknad. Det påstår Patrik Karlsson och Elisabeth Sandberg på Göteborgs-Postens debatt 9 februari. Som representanter för Svenskt Näringsliv undertecknar de en av organisationens återkommande artiklar för att odla myten om de otrygga jobbens välsignelse.
De ser inget problem i att 80 % av alla arbetslösa som får ett jobb hamnar i någon form av tidsbegränsad anställning. Man får visa vad man duger till och sen går ”70 000 varje kvartal vidare från visstidsanställning till tillsvidareanställning.”

I 2011 års version av artikeln var det 100 000. (1,2 milj. på tre år). Det är milt sagt en skönmålning att ge sken av att arbetslösa kontinuerligt tar språnget till fasta jobb via behovsanställningen.
SCB har visserligen siffror som visar på ett flöde där cirka 10 % av de visstidsanställda periodvis går till fasta jobb. Men ofta hamnar samma personer på nytt i arbetslöshet och tillbaka i otrygga jobb.
Man är sist i turordningslistan och det är inte ovanligt att man från början sagts upp från en fast anställning hos samme arbetsgivare. Nu tvingas man liksom hundratusentals andra röra sig i en ond cirkel mellan arbetslöshet, bemanningsföretag, projektjobb, timanställningar, vikariat och andra otrygga jobb i hopp om ett fast jobb.

Trenden på svensk arbetsmarknad är att fler hamnar i otrygga anställningar. Sista kvartalet 2014 hade 780 000 olika former av visstidsjobb. Samma tid året innan var det 680 000. Över 18 procent av hela arbetskraften är idag behovsanställd. Av de under 25 år har över 60 procent otrygga jobb!
Ojämlikheten i samhället förstärks. Otrygga jobb är inte jämnt spridda utan sammanfaller med andra orättvisor. De är fler inom LO-yrken och flest inom branscher med låga löner. Därför drabbas kvinnor, ungdomar och utrikesfödda arbetare hårdast.
På fem år har de fastanställda som vårdar äldre blivit 32 000 färre. Medan de visstidsanställda blivit 28 000 fler. Som visstidare tjänar du i snitt 3000 kr. sämre i månaden. Jobbar fler delade turer och har över huvud taget sämre villkor. En situation som känns igen även i andra branscher.

I byggbranschen saknar arbetslösa byggnadsarbetare alternativ till att söka jobb på bemanningsföretag. Dessa erbjuder sämre löner och anställningsvillkor och konkurrerar i sin tur med bemanningsföretag med säte i Irland, Polen, Rumänien o.s.v. Med ännu sämre villkor för sina anställda.
Det är ingen slump att det blivit så här. Den politiska förklaringen är att arbetsmarknadens lagar och regler mer och mer anpassats efter direktörernas krav. Förbudet mot bemanningsföretag revs upp 1993. Därefter ökade floran av otrygga jobb. 2007 förändrades LAS och det blev möjligt för företagen att stapla visstidsanställningar på varandra i all evighet. Sverige bryter till och med mot EU:s lagstiftning rörande visstidsanställningar och har gjort det i 7 års tid.
Allt detta har inneburit en tung maktförskjutning till företagsägarnas fördel. Det skapas en klyfta mellan de som har fasta jobb och de som inte har det. Den fackliga aktiviteten slås sönder och tystnaden sprider sig på de svenska arbetsplatserna. Vem vågar kämpa och ställa krav när försörjningen står på spel?
Svenskt näringsliv gläds åt utvecklingen. Splittrade anställda som ska visa sig duga istället för att kämpa tillsammans är ett drömscenario.

Enighet mellan fackförbunden och mellan behovs och tillsvidareanställda är nödvändig för att sätta stopp för systemskiftet på den svenska arbetsmarknaden. Alla ska ha rätt till samma anställningstrygghet, kunna ha makt över sitt liv och sin tid, etablera sig i samhället och ha rätt att ta lån eller skaffa bostad. Vi får inte acceptera att delas upp i A, B och C-lag för att det passar företagsägarna.

Ulf Nilsson