Gustav Adolfs torg fylldes av deltagare i demonstrationen för kvinnors och mäns lika villkor på internationella kvinnodagen. Mest kvinnor, men även många män i alla åldrar och från många olika kulturer samlades för att framföra sina krav. I demonstrationståget syntes banderoller som: Kvinnokamp - klasskamp, Försvara offentlig sektor, Jämställdhet ger bättre klimat i världen, på jobbet, i hemmet/Män för jämställdhet, 6 timmars arbetsdag - 8 timmars lön, Bekämpa våldet mot kvinnor samt Stopp - jag äger min kropp.
Avenyn ekade av ropen och bland parollerna hördes: Alla världens kvinnor solidaritet, Vi ska ha 6 timmars arbetsdag, Nu får det va slut - Rut ska ut!, Vi slår inte av på takten - hela lönen halva makten!
Framme vid Götaplatsen talade Susan Saberi från iranska flyktingars riksförbund och framhöll att det finns mycket kvar att göra även om det har gjorts framsteg under 100 år av kvinnokamp. Fortfarande tjänar kvinnor mindre än män, en procent av världens rika äger 44 procent av världens förmögenheter och vinst och pengar styr våra liv. Av en iphones pris utgörs en bråkdel av lönekostnader. Över hela världen protesterar människor mot orättvisorna: massprotester mot kvinnoväldet i Indien, textilarbetare i Bangladesh mot låga löner, protester mot slöja i Iran, mot könsstympning i flera afrikanska stater och till och med i Saudiarabien protesterar man mot förtrycket.
Stina Svensson från Feministiskt initiativ talade bland annat om att kvinnor är framtidens fattigpensionärer och att våldtäkter används systematiskt i krig. Abortmotståndarnas metoder för att neka kvinnor rätten till abort visar på en skrämmande utveckling.
Från kvinnofolkhögskolan talade Ellie Nordfelt om transpersoners upplevelse av diskriminering i samhället vari ingår trakasserier på arbetsplatser och inom vården. Självmordsfrekvensen är mycket högre än för andra grupper. I Sverige osynliggörs problemen och det finns inga undersökningar i frågan utan man får stödja sig på siffror från USA.
Maria Eriksen från Kommunistiska partiet beskrev hur arbetslivet för arbetarkvinnor i Sverige i dag försämras genom diskriminering på arbetsmarknaden, kvinnor pressas ner i en låglönesektor med lägre status, lägre löner, osäkra arbetsvillkor, deltidsarbete, obekväm arbetstid, delade arbetsturer vilket ger orimligt långa arbetsdagar vilket i sin tur leder till stress och ohälsa. Kvinnor har fortfarande i hög grad ansvar för det obetalda hemarbetet och sammantaget ger detta högre sjukskrivningstal för kvinnor som slits ut i förtid. Via Rut-bidraget till redan välbeställda omfördelas 2,4 miljarder kronor, de som tjänar mest utnyttjar dem som tjänar minst inom städ- och hemservice. Maria Eriksen ställde kraven: Avskaffa Rut, Trygga anställningar, En bra och tillgänglig förskola bland annat och framhöll att kvinnokamp är klasskamp.
Evy Hagman från Sveriges kvinnors vänsterförbund krävde att efter årtionden av produktionsökningar och rationaliseringar måste de lågavlönade ta del av överflödet genom minskning av arbetstiden till sex timmar per dag med bibehållen lön. Då behövs inga pigor, ohälsan minskar, arbetsmiljön blir bättre och demokratin ökar och det skulle bara kosta 90 miljarder kronor - hälften av alliansregeringens skattesänkningar.
Kören Lucky Lips framförde bland annat sången Tala till mig av Britt-Marie Brax med uppmaningen att se och bry sig om varandra.
Hanna Karlsson från Ung vänster höll ihop framträdandena och läste upp förslaget till uttalande från Åttonde marskommittén: För ett hållbart arbetsliv för världens kvinnor, mot lönediskriminering, för lika lön, för sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, jämn könsfördelning, dela på det obetalda hemarbetet, avskaffa människohandeln och för en samtyckeslag, vilket antogs av de 5000 deltagarna i demonstrationen.
Här hittar du rapporter från övriga Sverige
Maria Eriksens tal:
Den svenska arbetsmarknaden är inte jämlik. Den präglas av en systematisk diskriminering av kvinnor. Och kvinnor i arbetaryrken är de som har det allra sämst. Jämställdheten går bakåt och förlorarna är framförallt kvinnor som pressas ner i den nya låglönesektorn.
Vi har en tydligt könssegregerad arbetsmarknad. Kvinnors yrken har lägre status än mäns. Yrken som domineras av kvinnor är lägre betalda och har sämre villkor.
Fakta är att;
• I dag har var fjärde arbetarkvinna i Sverige en tidsbegränsad anställning.
• Över hälften arbetar deltid.
• 65 procent av arbetarkvinnorna arbetar regelbundet utanför dagtid.
• Omänskliga arbetsformer som delade turer/kombinationstjänster ökar.
Delade turer innebär att arbetsdagen delas upp i minst två pass. Tiden mellan passen är obetald och arbetsdagarna kan bli upp till 14 timmar långa.
Hur det påverkar vardagen och familjelivet är inte svårt att föreställa sig.
Flera nyligen gjorda rapporter tar upp just delade turer som en av de arbetsformer som skapar mest stressrelaterad ohälsa.
Fler sjukskrivningar, utslitningssymtom och en omänsklig arbetssituation blir följderna för dem som tvingas arbeta delade turer.
Men i dag har många kvinnor inget val.
Arbetarkvinnor tvingas att acceptera arbetsvillkor som moderna samhällen borde ha lämnat bakom sig för länge sedan.
Valet står mellan usla villkor eller arbetslöshet.
Förutom sämre arbetsvillkor har kvinnor mindre tid för återhämtning än män utanför arbetet. Det obetalda hemarbetet utförs fortfarande till stor del av kvinnor. Dubbelarbetet blir ytterligare en faktor som påverkar kvinnors hälsa negativt.
Ska det vara så här i ett välfärdssamhälle? Att kvinnor utnyttjas på en arbetsmarknad som ser till marknadsvärde i stället för människovärde.
Det är en stor skam.
I stället för att anställa tillräckligt med personal utnyttjas arbetarkvinnor i dag och de får betala med sina liv och sin hälsa. Orken räcker inte till för barn eller fritid när arbetet suger musten ur en och pengarna ändå inte räcker.
Det här är vardagen för tusentals kvinnor i Sverige och miljontals kvinnor i Europa. Ändå hör vi inte mycket om hur illa det är.
I media speglas inte arbetarklassens kvinnor. De är osynliga och arbetar och sliter i det tysta.
I stället för en aktiv jämnställdhetspolitik som gör något åt de här strukturerna handlar debatten om symbolfrågor som inte har något värde för arbetarkvinnor. Rut-avdraget är ett exempel.
2,4 miljarder av statens resurser har gått till Rut-bidrag.
Rut-branschen är ett skräckexempel. Lönen är låg. Heltider ovanliga. Förslitningsskadorna många.
Det utnyttjas av dem som tjänar mest och utnyttjar dem som tjänar minst.
Kommunistiska partiet arbetar i stället för en stark välfärdspolitik.
• Förskolor med generösa öppettider där det är tryggt att lämna barnen.
• En äldreomsorg med hög kvalitet där de som har behov erbjuds plats.
• Trygga anställningar och ett förbud mot delade turer.
• Ett avskaffande av Rut-bidraget.
Det är en politik som gynnar arbetarkvinnor.
Det blåser högervindar och högern ser inte de ökande klassklyftorna som ett problem. Därför kan kvinnofrågan och jämställdheten aldrig vara klassneutral.
Vi måste stoppa den utvecklingen om vi vill se ett jämställt Sverige.
Vi får inte glömma den kvinnokamp som våra föräldrar och mor- och farföräldrar har fört de senaste hundra åren. Vi kan inte se på hur kvinnors villkor ytterligare försämras.
Det är vi som måste höja våra röster igen och visa att vi inte accepterar ett klassamhälle som urholkar kvinnor och barns rättigheter.
Kamp är det enda som kan försvara och förbättra villkoren för världens kvinnor.
Kvinnokamp är klasskamp!
 |
